Lavendel är ett släkte halvbuskar med ca 25 arter som växer i Medelhavsområdet. Om du sett lavendeln självså sig någon gång då förstår du vilken växtplats den föredrar om den själv får välja. Mellan stenarna i plattgången eller längst in mot husväggen dyker de upp de väldoftande små plantorna som sätter en djup pålrot redan från första början. Roten letar efter vatten på större djup och mår rent ut sagt dåligt och tynar bort om den får för mycket vatten eller en kompakt, vattenhållande jord. Speciellt vintertid är det viktigt med väldränerad jord, eller egentligen ren sand, om man ska vara precis.

Lavendel kan gärna planteras på torrmurar, i stenpartier, terrasserad jord eller i grupper uppblandat med torktåliga ettåriga växter. Traditionellt används lavendel ofta ihop med rosor eller som avgränsande häck, men det finns fler kombinationsmöjligheter. De kan bli väldigt effektfull ihop med höstblommande ljung, lågväxande enar eller olika slags kryddväxter. Här ovan samplanterad med vitblommande stenkyndel.

För att förlänga blomningstiden kan man beskära lavendeln innan blomning som på bilden ovan. Här har man klippt ner varannan lavendelbuske till en grön kudde. Bara den kontrasten är dekorativ i sig, men på köpet får man en lång blomningstid när de beskurna buskarna väl sätter igång.

Eller så satsar man på färgkontrast som här, samplanterad med gulbladig oregano. Mycket effektfullt, där de två kyliga färgerna framhäver varandra. Men dutta med måtta. En gulbladig planta här och där är bättre än en hel rabatt med bara knalliga färger.

Har letat spännande nyheter i fröfirmornas sortiment. Man vill ju alltid prova något nytt i tillägg till de gamla favoriterna som måste finnas med från år till år. Blommor är ju roligt att så och speciellt då sådana som man kan ta in i buketter. Nigella papillosa ‘Delft Blue’ är en mycket speciell nigella vars strimmiga blommor man nästan ska beundra i förstoringsglas. Superläcker! Sorten är döpt efter det holländska, blåvita delftporslinet.

Nigellan är en bra insektsväxt och passar dessutom bra i buketter. Det går även att torka nigella, men det har jag aldrig provat själv. Trivs i soligt läge och blir ca 70 cm hög. Detta är en ettårig växt som sås direkt på friland. Fröet bör täckas med ett jordlager som motsvarar dubbla fröets tjocklek.

Penséer är vårens räddare då de är de första utplanteringsväxterna som jag brukar sätta i jorden redan i halva mars. Det är tidigt, men det är Skåne. Man behöver inte ha mycket till krukor ens, det räcker med någon halvt skamfilad bytta i porslin eller metall. Ju lättare, desto bättre, för man brukar få bära in dem några nätter när det blir frostknäppar. Minipenséerna är mina favoriter, då de är lite mer sansade i form och storlek och sällan bjuder på några skrikiga färgkombinationer.

Sorten ‘Sorbet Phantom’ bildar täta, kompakta plantor översållade av ljuvliga, små blommor i mörkt purpurviolett. Blommorna har blåsvarta vingar och ögonteckning i vitt, gult och purpur. Se även den ytterst dekorativa kanten i vitt kring de ljusare blombladen. Violer förkultiveras inomhus i såjord feb-mars för blomning till sommaren. Ska man ha plantor så tidigt som i mars är det bekvämast att köpa dem färdiga, så slipper man hålla igång ett växthus frostfritt under vintern. Täck sådden med klar plast försedd med lufthål. Efter groning placeras den svalt och ljust.

Petunia grandiflora ‘Espresso Frappe Rose’ är en spännande petunia med kompakt och lågt växtsätt. Blommorna ligger bara precis ovanför bladverket och plantan ska inte sträcka sig som petunia ibland gör.

Petuniafrön är små och brukar vara ljusgroende, d v s de ska egentligen inte täckas. Ett odlartips är att täcka fröna med vermiculite för att behålla fukten på ytan. Dra sedan gärna över en tunn plastfolie den allra första tiden till de har grott. Sås i mars-april.

Rysk martorn är en tistelliknande perenn med silvriga blad. Vanligast är de olika ljusblålila sorterna. Nu har det kommit en mycket lovande martorn med silverskimrande, vita blommor och taggiga stödblad. Eryngium planum ‘White Glitter’ har ett välgrenat växtsätt och mycket lång hållbarhet som snittblomma. Martornen är en härdig perenn som blommar fint redan första året. Den är mycket läcker som bakgrunds- eller centrumväxt i prärielika, soliga rabatter tillsammans med andra torktåliga växter som lavendel, pärleternell och röllika. Ska du odla den från frö bör den förkultiveras inomhus i såjord. Täck med ett tunt jordlager och placera sådden i 22-24 grader, efter groning ljust och svalare. Småplantorna kan planteras ut i rabatt efter avhärdning när frostrisken är över.

Julrosor är generellt lätta växter att odla. Men man ska inte flytta runt på dem i onödan. Om du har planterat dem på lämplig plats med lucker och väldränerad trädgårdsjord i halvskuggigt läge, så brukar de klara sig bra. Tänk woodland för att få till en bra ståndort. Julrosorna gillar fet jord, så gödsla gärna med kompostjord eller ett organiskt gödsel som brunnen stallgödsel eller Chrysan. En giva på våren är tillräckligt. Se till så jorden är kalkhaltig, absolut inte sur. Att smula ner äggskal är mitt eget bästa tips för att få en kalkrik jord.

Julrosor är torktåliga när de väl är etablerade. Jordstammarna växer bäst på hösten så efter en vårplantering får man hålla ett extra öga på julrosorna under sommaren så de inte torkar ut. Men det är viktigt att jorden inte är ständigt fuktig, för det gillar inte de tjocka rötterna. Riktigt torra somrar är det lämpligt att vattna även etablerade julrosor för att de ska bilda rikligt med blommor nästa år.

Julrosor kan angripas av olika svampsjukdomar. Svartfläcksjuka är vanligt och ger mörka fläckar på blad, bladskaft och blommor. Är det ett kraftigt angrepp tidigt om året kan det sätta ned plantans växtkraft mycket. Man kan därför vattna med svampmedel i preventivt syfte. Plocka och klipp bort angripna blad och blomstänglar. Se till att plantorna har gott om näring och vatten. Du kan också klippa bort en del friska blad för att få bättre luftväxling. Alla svampar gynnas nämligen av en fuktig miljö. Så att hålla rent och torrt omkring plantan kan hjälpa till att hålla svampproblemen borta.

En vårens budbärare är primulan, som vi vanligen köper som en korttidsblommande krukväxt för att ge lite färg och vårkänsla. Blomningen är kortvarig och därefter vissnar plantan ner och tynar sakta bort. Men man kan plantera ut den i rabatten och få en återkommande blomning.

Primulor vill ha näringsrik och välmyllad jord med stort humusinnehåll. Fuktig ska den också vara och växtplatsen kan gärna vara placerad i halvskuggigt woodland under buskar eller träd. Primulorna tar inte illa upp för direkt solljus, men jorden får inte torka ut i solgasset.

Vivorna här på bild är plåtade både i Skåne och Skottland. Primula vulgaris ligger närmast till hands som artnamn, och den blommar i april-maj. De enkla vita och ljusgula varianterna är främst de jag har sett förvildat. Det finns spektakulärt färgade namnsorter i rosa-violett-blått, men de är inte alltid så långlivade i trädgården. Det går att hjälpa naturen på traven och föröka vivorna med frö eller genom att dela tuvorna och sprida på dem. Se till så jordmånen är rätt och att du vattnar rikligt i början, så är det inte någon svår match att odla primula utomhus.

Det är blomningstid för sippor nu. Backsipporna, Pulsatilla, är bara i början, men blåsippor, gulsippor och vitsippor finns det gott om på naturmark. Min trädgård är för enkelhetens skull en naturtomt och här växer tre av dem. Ni vet ju den där om skomakarens barn. En trädgårdsmästare orkar inte nödvändigtvis ägna sin egen trädgård så mycket omsorg som man gör om sina kunders trädgårdar, så därför är det bra att bygga på det som naturen har gett och inte krångla till det för mycket.

Så sipporna är jag glad för, trots att de tar plats i gräs(eg. moss)mattan. Blåsippan är faktiskt inplanterad. Jag fick gräva upp en planta hos en trogen kund och den har fått en specialplats. Blåsipporna är inte lika fuktälskande som sina släktingar, utan den föredrar en väldränerad jord. Alltså fick den ta plats där en gammal grushög låg för utfyllning av bilplatsen. Gruset kan bli lite torrt fram emot sommaren, men då går jag med en vattenkanna. Det är lite mindre än halvskugga på platsen, dvs bara några timmar direkt sol per dag. Eftersom marken är mycket kalkrik så har den en ypperlig plats och jag planerar att dela på blåsipporna nu efter blomningen för att sprida på dem ytterligare. Hoppas också få hjälp av myror, som brukar gilla blåsippans köttiga frukter och gärna bär runt på fröerna till nya platser. Rötterna kan bli över hundra år gamla där plantan trivs, så man ska inte skära i dem i onödan.

Blåsippor är väldigt ”fina” trädgårdsväxter i Japan och odlas där ofta i kruka, ungefär som aurikler här i västvärlden. Krukblåsipporna, som finns i mängder av varianter med fyllda, halvfyllda och enkla blommor i olika färger, ställs ut på vårutställningar. Klicka på denna länk till en artikel i tidskriften Pacific Horticulture som berättar om utställningssippor.

Vitsippan är en lundväxt som blommar rikligt så här års. Någon vår har det varit så varmt i mitten av april att vitsipporna blommade över på ett smack, och man hann knappt njuta av dem alls. För det är en njutbar liten växt med en god doft, så det lönar sig att böja knä och dofta på den. Vitsippan har en kortvarig grön period och vissnar oftast ner helt inom någon månad efter blomningen. Till skillnad från blåsippan som har vintergröna blad.

Gulsipporna kommer en vecka efter vitsipporna i blomning. De gillar en lätt fuktig jord och något mer sol än vitsipporna. De växer närmast i öppna bryn och friska gräsmarker och inte så mycket inne i själva skogen. Det sitter ofta två blommor per bladstjälk hos gulsippan. Gul- och vitsippan växer med krypande jordstammar och sprider sig lätt genom rotsticklingar. Annars har jag sett att man kan köpa frö från gulsippa hos t ex Impecta. De bör kallstratifieras efter sådd för att efterlikna en normal vinter.

Nej, det finns ingen ljuvligare vårblomma än julrosen om du frågar mig. Lite konkurrens av minipenséer då förstås, men de räknas inte i samma liga, eftersom de är köpeblommor. Julrosen blommar lite olika beroende på art och sort, men blomningstiden är lång och underbar. Vackrast är det när det samtidigt börjar grönska lite runt omkring. Bara mot snö tycker jag inte att de tillför så mycket.

Jag hade julrosor innan i en lite torrare och soligare rabatt, men det ville sig inte. Förstod ju att det var läget det var fel på, så jag flyttade dem sen till en skuggigare och fuktigare sluttning där det är gott om solfläckar nu på våren innan alla lövträd slagit ut. För det här är på gränsen till mitt woodland, som med tiden kanske tar mer och mer av gräsmattan (läs mossmattan) i besittning. Det hade inte gjort något, snarast underlättat skötseln.

Julrosorna ska planteras i fuktig skugga-halvskugga. De klarar soliga lägen också, men får alltså inte torka. Nästa punkt att checka av är en välmyllad, kalkrik jord. Benmjöl, äggskal och lövkompost är smaskiga tillägg och sen gärna ett lager barkmull på toppen för att stoppa avdunstningen. Vattna under torra perioder och låt dem vara lite anonyma under sommaren. Man kan gärna plantera ihop julrosen med grannar som buxbom (för den gröna bakgrunden),  körsbärskornell Cornus mas, narcisser och cyklamen, gullviva, hostor och lungört för att nämna några som trivs i liknande förhållanden.

Jurrosen förökar sig genom frö där den trivs. De små plantorna tar lång tid på sig att komma i blom, men det kan ändå vara kul att ge dem en chans att utvecklas. Julrosen skall inte delas och helst inte flyttas alls, utan det är en växt som trivs att leva på samma ställe under många år. Täck dem gärna lätt inför vintern, men ta bort täckelsen när det blir dags för blomning. Blomningstiden för den vanliga, vita julrosen Helleborus niger är från nov-dec till mars-april. Helleborus orientalis med hybrider från mars-maj samt den lite ovanligare Helleborus lividus, balearjulrosen mars-april. Växtplatsen och sundheten kan påverka blomningstiden inom intervallen.

Stenmurar är det perfekta underlaget för växter som trivs i karga förhållanden. Rosenbräckan och olika fetknoppar behöver minimalt med jord och växer ofta rätt på stenarna som det ser ut. Men oftast har en planta fått fäste i en liten snutt jord, löv eller annan humus som kilat in sig mellan stenarna. Sedan växer plantan mattlikt vidare åt sidorna, men behåller fästet i skrevan.

Det finns massor av olika bräckor, Saxifraga, och till släktet hör även mandelblom och fjällbrud för att nämna några mer högväxande arter. I Saxifraga arendsii-gruppen ingår ett antal låga namnsorter, som inte blir mer än 10-15 cm höga. Blommorna är relativt stora om man ser till den totala plantans höjd, ca 1 cm stora. De sitter längst ut i toppen på smala stjälkar och blommar som bäst nu i maj månad.

Det är lätt att föröka rosenbräckor om man vill sprida på dem. Ta bara en tuss bladverk med lite rot och sätt ner den i lätt fuktad jord. Tryck till så inte tussen blåser bort och vattna den under ett par veckors tid. Snart har det bildats nya rötter och den lilla plantan fortsätter att expandera åt sidorna. Har du tur kan du få en hel kasse plantor av någon granne eller god vän som rensat upp i sitt stenparti. Eftersom tillväxten är så stark måste man ibland begränsa rosenbräckans framfart och se till så den inte växer in i och över andra mindre konkurrenskraftiga arter.

Show director John Taylor har att stå i när den stora årliga trädgårdsfesten Malmö Garden Show går in i utförandefasen under tre dagar i slutet av maj. Planeringen tar nästan ett år i anspråk och den sista veckan går det i ett. Utställare ska in med allt byggmaterial, utställare skall hålla sams, utställare ska få den service de behöver av arrangörerna och till slut ska utställare hållas glada och motiverade. Vi som åskådare kan bara ana stressen och pressen innan avspärrningarna öppnas och folket väller in. Men det blir alltid bra, i år kanske bättre än någonsin.

Jag går på mässan för att få se vackra och fantasifulla trädgårdsskapelser. Idéträdgårdarna är i totalt olika stilar. Något för var och en, som det brukar heta. Man kan tycka om dem alla, även om man kanske inte skulle vilja ha dem själv. De flesta är superhårt stajlade, även om det ser högst hopplockat ut. Men detaljerna är noga övervägda och växternas färger väl samstämda med övrig rekvisita.

Best in Show och Publikens val blev i år den återvunna trädgården som var uppbyggd kring ett gammalt trädgårdsskjul. Design och uppbyggnad av Hvilan Utbildnings YrkesVUX-klass med Annika Rehwin i spetsen. Gamla redskap, kängor, cykel och växter som var så noga uppgrävda och varsamt transporterade till utställningen att en och annan besökare trodde de hade växt på platsen sedan ifjol.

Robert Simonis och Trädgårdshandel i Limhamn har sin prydliga stil med strama linjer och sparsmakad färgskala. I år en perspektivstudie med gröna tapeter och buxbomshäckar och ett litet vattenbad längst in.

I Konstnärens trädgård visade David Wyndham Lewis både målningar och en traditionell engelsk trädgård komplett med röda marktegel och rosa rosor. Lyckligtvis kom det in en liten färgchock med svenskt gult och blått i ena hörnet.

På marknadssidan kunde man köpa det mesta med anknytning till trädgård. Givetvis massor av växter, både stora och små, ätliga och rena prydnadsväxter, safter sylter bröd och kakor, redskap, gödsel, spiror och ljuslyktor. Det mesta höll hög klass och var vackert exponerat i stiliga höga tält.

Den starkväxande och långblommande nävan Rozanne har på kort tid verkligen blivit en storfavorit i våra trädgårdar. Nävor över lag hör till de mest lättodlade perennerna och de passar oavsett om du har trädgård, kolonilott, terrass med krukor eller balkong. Nävan är en perfekt nybörjarväxt som växer så det sprakar om det och fyller snabbt ut i rabatten. Plantera framför rosor, under buskar och träd eller i kruka.

Geranium ROZANNE ‘Gerwat’ kom till hemma i trädgården hos Rozanne och Donald Waterer. De upptäckte en dag en självsådd, kraftig näva med stora, blå blommor. År 2000 visades Rozanne första gången på Chelsea Flower Show och 2013 röstades den fram som Århundradets växt i samma forum. I år lär det säljas bortåt 100 000 stycken svenskodlade nävor Rozanne. Att nå upp till sådana volymer betyder att den blivit lika populär bland trädgårdsägare som i offentliga miljöer.

De stora blålila blommorna har vit mitt och rödlila nerver som går ut från mitten. Blomningen startar i mitten av juni och pågår hela sommaren fram till september. På våren kan det se lite klent ut och man undrar om och hur den har övervintrat, men när bladen utvecklas och börjar försörja växten med frisk näring så dröjer det inte länge innan Rozanne har tagit utrymmet i besittning. Den brer ut sig både på längden och bredden och blir ca 40-60 cm hög. Finns det plats lägger sig stänglarna ner och då blir den inte så hög, men är det konkurrens om utrymme kan den bli högre. Den föredrar en väldränerad växtplats och passar därför bra som marktäckande växt i slänter. Sol till halvskugga är bästa placering.

Pioner är de underbaraste perenner jag kan tänka mig. Här finns skönhet och doft i en perfekt kombination. Dessvärre inte de mest långblommande perenna växter, men kombinerar man sorter med olika blomningstid i samma rabatt och undviker att ha dem i stark sol, så kan man njuta ännu lite längre.

Var på Åbergs Plantskola i Ystad förra helgen och höll på att smälla av när jag såg deras demorabatt med bara pioner. Jag blir nästan lite tårögd – det är som att se en fin häst. Orden räcker inte till. Så jag gick där en god stund och inväntade perfekt ljus. Och det var inte så svårt, för det vara bara svaga slöjmoln framför solen. Bilderna här kommer från den dagen.

Naturligtvis köpte jag med mig en darling hem. Det blev den undersköna och sorbetfriska ‘Duchesse de Nemours’ som doftar så ljuvligt. Några vänner till mig har den i sin trädgård, stående som solitär i gräsmattan. Och det är en helt bedårande pion som jag bara måste ha. Nu blir det inga blommor i år och det får jag väl stå ut med. Pionerna blir kraftigare och bättre med åren. Hos mig får de trängas lite med andra perenner i samma rabatt. Perenner som blommar under en längre tid, i vitt, blått och lila.

Pioner är väldigt toleranta vad gäller jord, men de föredrar en väldränerad, humusrik, gärna kalk- och lerhaltig jord. Tänk på när du planterar dem att de ska ha rotknölarna väldigt grunt. Absolut inte djupare ner än de växer i krukan. Sätter man barrotssticklingar tidigt om våren så ska de ligga på max 5 cm djup. Och vad gäller jordförbättring och ev täckning så ska du inte lägga någon jord uppe på plantans rotzon. Runt omkring kan du fylla på med gödsel och kompostjord, men inte mitt på. Därför kan det vara bra att märka ut med pinnar var i rabatten som pionerna står så du minns när det blir dags för vårarbetet.

Annars är det inte mycket jobb med pioner. Jag stödjer upp plantorna redan tidigt om sommaren för att de inte ska bli för yviga och välta vid regn. Putsar utblommade blomhuvuden och klipper kanske ner stänglarna en bit om hösten för att ge plats till de höstblommande perennerna. Men även då är pionerna ett bra stöd och grön utfyllning i rabatten. Helt perfekta växter, kan jag tycka. Så fram för fler pioner i våra trädgårdar alltså!

Ramsväxterna hör till den skuggiga och fuktiga trädgårdens allra vackraste växter. De är perenner med tjocka rotstockar, vilket också det grekiska släktnamnet Polygonatum syftar till. Polys betyder många och gonatus = knä. Knutiga, knotiga rötter alltså. Stjälkarna är långa och böjer sig bågformigt an efter som de växer till sig i längd.

Bladen ser ut som fjärilsvingar och ur bladvecken hänger de grönvita klockorna som doftar sött och gott. Jätteramsen, Polygonatum x hybridum, är en reslig växt på 50-70 cm och den blommar i slutet av maj. Efter blomningen bildas blåsvarta bär som är giftiga.

Det finns både vilda och odlade ramsarter, och de passar alla i trädgårdar av woodlandkaraktär. Jorden ska vara fuktig men väldränerad. En humusrik, lätt jord är bäst. Inte soligare än halvskugga, för att fuktigheten ska räcka till. Har du tur och får en god tillväxt på ramsarna kan du dela dem på hösten. Se till att få med så stor rotbit som möjligt. Tyvärr är rams liksom Hosta en bladrik växt som lätt angrips av sniglar.

Klockhyacinternas vetenskapliga namn Hyacinthoides antyder att de har likhet och släktskap med hyacinterna. De har placerats än i släktet Scilla som i Hyacinthoides, men skiljer sig från bl a scillorna genom de små stödbladen som sitter vid blommornas fästpunkt i stjälken. Man brukar hitta lökar till försäljning på hösten, men de har kort hållbarhet, eftersom löken knappt har några skyddande skal alls. Säkrast är att föröka bestånd genom delning.

På brittiska öarna och i södra Europa kan klockhyacinterna sprida sig nästan ogräsartat. Även hos oss brukar de vara lättodlade. De har inga större krav på växtplatsen heller, så allt från torrare ängsmark till fuktigare jordar går an. Speciellt den engelska klockhyacinten är tålig för friskare jordmån. Och betänker man den vida amplituden mellan soliga Spanien och regniga Storbritannien, så spelar inte heller solförhållandena någon större roll, utan såväl woodland med vandrande skugga som solöppna platser funkar. Ett toppenalternativ alltså om man letar efter allroundväxter!

Den spanska klockhyacinten, Hyacinthoides hispanica, har rikligt med blå blomklockor strödda runt stjälken. Den blir 30-40 cm hög och blommar i månadsskiftet maj-juni. Den kan även finnas i handeln under namnet Scilla campanulata. Det går att köpa både vita och rosa varianter förutom den vanliga ljusblå. En fin woodlandväxt, om man passar upp så den inte konkurrerar ut andra försiktigare arter.

Från ingenstans dök den upp, den Engelska Trädgården på Svabesholm på Österlen. Två trädgårdsskapare med drömmar om det vackra engelska blomsterarvet som bestämde sig för att ta steget och förverkliga en egen skånsk Garden, uppbyggd 2014. Anette och Maria är två tidigare ekonomer som bytte bana i livet. De hittade perfekta samarbetspartners i Svabesholms Kungsgård med café och gårdshotell. Platsen är en sedan tidigare uppväxt ”rammiljö” med häckar, träd och höga buskar. Du hittar till Svinaberga by om du styr mot Stenshuvud Nationalpark.

Trädgården är uppbyggd kring några olika trädgårdsrum: the Cottage garden som ligger strax intill ingången med the Shop & Nursery. Genom en smal pergola når man fram till huvudstråket the Double borders med sina färgstämda perennaplanteringar som går i rosa-lila respektive orange-gult. Rejäla bäddar talar vi om här, inget en normal trädgårdsägare förmår peta ihop inte. Växtvalet är sansat, men färgtonerna desto bättre avvägda.

Vi börjar från de rosalila kombinationsplanteringarna. Här träffas nu under högsommartid bland annat fackelblomster, en ljusrosa kransveronika, kärleksört, drakmynta, flox och rosenflockel.

Den rosalila rödmalvan Malva sylvestris ‘Zebrina’ trivs ihop med rosa kransveronika Veronicastrum virginicum. Malvan är en kortlivad perenn som kan dyka upp i rabatten för att sedan nästa år vara försvunnen. Jag hade den ett par år, men sedan var den puts väck. Kransveronikan gillar jag mer och mer. Den blommar länge och rikligt under sensommaren. Båda de här växterna trivs i välmyllad jord med tämligen god fuktighet och det är väl därför jag har svårt att få dem att trivas hos mig.

Vänder vi blicken lite kommer nästa parti växter med den luftiga grekvädden Knautia macedonica med sina vinröda knappar jämte samma kransveronika och kärleksörten Hylotelephium ‘Matrona’ som har samma mörkröda ton i sina stjälkar. Grekvädden är en fin vävarväxt som minglar in bland andra växter med sina höga stjälkar. Bägge dessa trivs i väldränerad, något torr jord och bara måttligt med näring.

Vandrar vi nerför gången mot lusthuset övergår färgerna till den gul-orange paletten. Här bränner det till och blir lite mer dramatiskt än i den förra färgskalan. De brunröda solbrudarna Helenium autumnale har dekorativa bruna knappar som insekterna bökar runt i på jakt efter nektar. Här möter de mörklila stäppsalvian ‘Caradonna’ och en citrongul ros.

Den blekorange Austinrosen ‘Lady Emma Hamilton’ har jag träffat på många gånger i sommar. Och den är imponerande. Till skillnad från många Austinrosor med droppande, tunga blommor på lite veka stjälkar har vi här en ros som står rak på styva grenar. De unga årsskotten och knopparna är rödbruna och det är hur raffinerat som helst till de blekt aprikosröda blommorna. Den doftar gott och lite citrusfruktigt. Blomningen håller på hela sensommaren från slutet av juni. Jättefin, måste jag säga.

En liten promenad uppför stigen hamnar vi i the Kitchen garden. Än så länge lite outvecklad. Man har lagt det första krutet på perennavdelningen och det är helt förståeligt. Småningom kommer den här köksdelen att utvecklas mer. Här finns upphöjda odlingsbäddar med rejäla plank som avgränsare. Här blir jag riktigt avundsjuk som kämpar på med mina klena brädor. Träflis som lättskött marktäckning och ett kastanjestaket som ramar in ytan mot grannarna.

Och vad vore en engelsk trädgård utan luktärter? Klart de kommer in i bilden här i köksdelen. Väldoftande rankor i rosa, blått och nästan svart. Det är härliga blommor som jag inte heller kan tacka nej till. Tyvärr har mina egna luktärter grott väldigt dåligt i år, så jag fick så om dem. Kanske blir det blomning fram mot hösten. Om det nu blir lite sol! Men rosa ‘Lisbeth’ var i alla fall en läcker pudding här i Svabesholm.

Höstflox är en redig gammaldags perenn till sensommarrabatten. Blomningen är riklig och dofterna kryddigt varma. Fast alla floxar doftar inte. En egenskap som ibland tappats bort i förädlingsarbetet. Men det är klart att en flox måste dofta, precis som en ros måste dofta. Annars kommer de inte in hos mig.

Floxsläktet består både av låga, mattbildande sorter som blommar tidigt om våren liksom av höstfloxsorter med blommor en meter över marken. Handelssortimentet Phlox paniculata har nyligen uppdaterats med gamla, svenska sorter som ingår i Grönt Kulturarv. Det är perenner som har funnits i odling i Sverige sedan före 1940. Gemensamt för sorterna är att de har lång odlingstradition, intressant kulturhistoria och bra odlingsegenskaper. Sorterna har spårats upp, inventerats och samlats in via Perennuppropet för några år sedan.

En av de nygamla sorterna är ‘Ingeborg från Nybro’ som jag träffade nyligen. Mycket väldoftande och med en milt ljusljuslila färg. Stilig! När jag hade sett henne på bild innan var jag inte alltför imponerad, för färgen verkade blaskig och intetsägande, men i verkligheten såg jag det helt annorlunda. ‘Ingeborg från Nybro’ blommar lite tidigare, i juni-juli och blir knappt metern hög.

Sitt sortnamn, ’Ingeborg från Nybro’, har den fått efter den kvinna som odlade den i mer än trettio år och som såg till att bevara den för eftervärlden. Ingeborg var född i början av 1900-talet. Hon arbetade som hushållerska och var en skicklig kokerska. Tipset skickades in av Mary-Ann vars föräldrar bodde granne med Ingeborg i Nybro under flera år. På 1970-talet fick Mary-Anns föräldrar flera växter av Ingeborg. Växterna hade hon och hennes mor hämtat från mammans föräldrahem, ett skogstorp utanför Orrefors. Morfadern var skogvaktare och äldre Orreforsbor minns att det stod så vackra växter kring skogvaktartorpet under tidigt 1940-tal. Torpet såldes i början av 1950-talet och Ingeborg hämtade troligen delningar av växterna någon gång på 1930-talet, strax efter att hon och hennes mamma flyttat in till huset i Nybro. Idag är torpet övergivet och inga trädgårdsväxter finns kvar. Huset i Nybro revs på 1970-talet och Ingeborg flyttade in i lägenhet, men växterna fanns kvar hos Mary-Anns föräldrar. Mary-Ann berättar att Ingeborg gärna ville sprida växterna från morföräldrarnas torp så att de fortsatte att odlas. Själv fick Mary-Ann ansvaret för växterna när hon övertog sina föräldrars trädgård i mitten av 1990-talet. (Källa SLU Grönt Kulturarv)

Höstflox vill stå i näringsrik och fuktig, men väldränerad jord. För torra lägen kan ge problem med mjöldagg på sorter som är predisponerade för det. Välj en solig rabatt, men för att sprida på blomningstiden kan du komplettera med några plantor i ett halvskuggigt läge. Vanligen blommar höstfloxen mellan juli och september, och det kan bli längre än så om vädret är gynnsamt. Du klipper ner stjälkarna om våren och kan då även dela på plantorna om de blivit för stora.

Sensommaren kan erbjuda kraftigt blå blomster om man tittar åt de ståtliga perennerna riddarsporrar och stormhattar. Vissa sorter blommar tidigare, andra något senare. Jag vill gärna berätta om några fina riddarsporrar som väcker liv i den eventuellt avsomnade perennrabatten. Det är en fördel att kunna komponera sin plantering med växter som fyller hela säsongen med blomkraft. Mot sommar och senhöst är det framför allt de växter som trivs i den soliga, lite torrare rabatten som brukar stråla.

Men riddarsporrar får du gärna erbjuda mer markfukt än så. De trivs inte med att stå alltför torrt, utan man måste komma ihåg att vattna den under torrperioder. Däremot är det bra att undvika de allra blötaste lägena också, då vinterfukt kan skada rötterna. Så lagom är bäst. Tänk mullrikt, näringsrikt och väldränerat. I övrigt gillar de sol. En vindskyddad växtplats är bra att ordna med tanke på att växten är så pass hög som 80-180 cm, beroende på sort.

Efter blomningen skär du av blomställningarna till ca 25 cm och kan då eventuellt få en blomning till senare på hösten. Riddarsporrar växer gärna på samma ställe och de flesta behöver inte delas så ofta som många andra kraftigväxande perenner. Hybrider som är fröäkta kan man lätt fröföröka. Samla då in moget frö på sensommaren och förvara torrt. På våren sår du i vanlig såjord blandad med fin sand. Håll sådden jämt fuktig och plantera ut i rabatten när växterna är konkurrenskraftiga. Icke sortäkta sorter kan ibland ge oanade färgkombinationer och inte alls den avkomma man trodde sig få. Och det är ju en del av tjusningen med frösådd!

Det finns några olika sortgrupper som är framtagna genom korsning av tidigare sorter. Gruppen ‘Magic Fountain’ är hybrider som togs fram redan för över 100 år sedan. De finns i färger som vitt, lilarosa, ljusblått och mörkviolett. Blommorna är ofta halvfyllda. Dessa sorter blir under metern höga och klara sig ofta utan uppbindning, särskilt om rabatten innehåller några andra högväxande perenner som de kan stödja sig mot.

‘Pacific Giant’-sorterna är de vanligaste i gardencentren idag. Det som utmärker dem är halvfyllda-fyllda blommor och en hög stängel, som kräver uppbindning. De vill ha en varm växtplats. De är dessvärre ganska kortlivade perenner som gärna ska omplanteras och pysslas med för att klara sig i längden. Trots det kan det mycket väl plötsligt uppstår ett hål i rabatten där en sådan mycket praktfull riddarsporre stod ifjol. De flesta sorter är ganska motståndskraftiga mot mjöldagg, som annars brukar drabba många riddarsporrar. Till denna sortgrupp hör t ex de 150 cm höga ‘Astolat’ i gammalrosa, mellanblå ‘Blue Bird’ och den vita ‘Galahad’.

‘Belladonna’-gruppen är en korsning mellan Delphinium grandiflorum och D.elatum. Typiska kännetecken hos dem är ett rikt grenat växtsätt med ganska glesa blomklasar. ‘Piccolo’ är en klarblå, mycket vacker namnsort som inte blir så hög. Den blir ca 60 cm och har ett ganska kompakt växtsätt för att vara riddarsporre. Jättefin!

Bland de höstblommande perennerna utmärker sig den stolta röda rudbeckian Echinacea purpurea alldeles speciellt. Echinacean har haft en stark tillväxt i handeln på senaste år och nya häftiga färger och sorter duggar tätt. Det är en lite uppstudsig växt som kan ta för sig där den står. Väljer man de milt rosa färgerna i kombination med blå perenner ligger man på den säkra sidan, utan att det behöver sticka ut. Men går man på de mer knalliga färgvarianterna i starkt gult, orange och lime kan man räkna med häftigare effekter och fler höjda ögonbryn.

Den stora mittknappen är en minst lika dekorativ detalj på rudbeckian som de färggranna kronbladen. Stjälkarna är stadiga och kraftiga och orkar oftast väl bära upp de stora blomhuvudena. Så det är sällan man behöver binda upp sina rudbeckior. Det skulle i så fall vara om de står mycket tätt i välfyllda rabatter där de får svänga sig för att hitta solljuset.

För sol måste de ha för att trivas. Öppet och varmt läge med en lätt och humusrik, väldränerad jord. Så mina lerjordsrabatter med halvskugga har tyvärr inte varit någon hit för solhattarna. De orkar inte ta sig. Alltså får jag plantera annat istället.

Gula och orange färger har varit stora ett tag. Nu har man även snickrat ihop limegröna och limerosa färger hos Echinacea. Det är amerikanerna som leder utvecklingen på solhattar och det kan man väl delvis utläsa på resultatet. Tyvärr är inte de nya sorterna särskilt långlivade, utan går snabbt ut ur rabatten. Men den svenska Echinacea purpurea ‘Magnus’ växer ofta till sig rejält när den planterats rätt och därför ska man helst hålla det rekommenderade plantavståndet på 30 cm.

Silvriga blad signalerar stillhet och fridfullhet i trädgården. Silverfärgen påminner om Medelhavet och den dallrande värmen i en olivlund. Silver fungerar naturligtvis inte ensamt för sig, men tillsammans med en grön bas blir grått och vitt hänförande stiligt.

Till silver lägger man gärna behärskade toner av rosa eller blått. Den engelska trädgårdsdesignern Gertrude Jekyll var en expert på färgkombinationer och i synnerhet grå toner. Silver var nog den färg hon blivit mest känd för. Och ändå kallas hennes silvervita del av Sissinghurst för the White Garden. Men det var lika mycket samspelet mellan det gröna och gråa som lyfte de vita blommorna.

Metalliskt blågrått som i de grå Hosta tardiana ‘Halcyon’ och gräset blåsvingel Festuca glauca ‘Elijah Blue’ eller varmgrått som i lammört och silvermalört. Den japanska krypmalörten Artemisia schmidtiana ‘Nana’ är en starkt silvrig planta som håller sig på låg höjd, nästan marktäckande.

Har man plats att peta in den kraftiga kronärtskockan så får man en nästan djungelliknande tät plantering med både struktur och höjd. Lammörat Stachys byzantina ger en bra marktäckande effekt samtidigt som blomstänglarna strävar uppåt och gifter sig fint med blåskimrande toner. Dessvärre brukar plantorna vara kortlivade om man låter dem gå upp i blom, men det kan ändå vara värt att ha en ettårig rabatt där lammöron bildar bas.

Solbrudar som tillhör Helenium autumnale-gruppen är färgstarka hybrider med blomningstid sensommar-höst. Det är en vacker och hållbar snittblomma som kan odlas i ett soligt och varmt läge. Namnet Helenium kommer från grekiskan. Däremot vet man inte helt säkert om den enkla härledningen är ordet helios = sol. Eller om det var så att Linné tog släktnamnet från ett antikt grekiskt växtnamn för krissla, helénion (idag heter de Inula). Eller om det är Helena av Troja som fått namnge släktet efter en legend där dessa blommor växte upp där hennes tårar föll till marken. Autumnale är i alla fall lättolkat då det betyder höstlig, och syftar till blomningstiden.

Blommorna liknar prästkragens form, men blomkorgens disk är ännu mer rundad, ibland nästan klotformad. Kantblommorna ligger ner, något bakåtböjda. Diskarna är ofta mörkbruna och blommorna ses i nyanser kring gult, orange och rödbrunt. Det här är blommor som drar till sig bin.

Solbrudar kan odlas i alla typer av trädgårdsjord, men föredrar ett fuktigare läge, t ex i kanten av en damm. Den behöver vattnas på försommaren ifall den står torrare placerad. Välj en humusrik och så näringsrik jord som möjligt och gödsla gärna extra under sommaren. Där den trivs växer solbruden gärna till stora, kraftiga bestånd, och dessa bör då delas vart 4-5 år för att inte utarmas. Rötterna är tätväxande och lätta att dela om våren innan tillväxten kommit igång.

Solbruden kan kombineras med andra perenna växter med liknande ståndortskrav, t ex fleråriga solrosor, gulbrokiga prydnadsgräs Miscanthus, törelväxter eller gulbladiga funkior. Blått är givetvis en tacksam färgkombination, men då får man gå åt det lite torrare hållet för att hitta något som blommar samtidigt. Stäppsalvian är en sådan, men välj då en senblommande sort.

Många växter i rabatten som du anlade för några år sedan har kanske en blomningstid mitt i sommaren när du alltid är bortrest. Vilket slöseri! Men det finns en finurlig metod för att senarelägga blomning på ett flertal perenna växter. Metoden kallas för Chelsea chopping. Namnet kommer från Chelsea Flower Show i London. Den går ut på att man klipper ner sommar- och höstblommande perenner med en tredjedel till hälften av skottens längd just vid tiden för Chelsea Flower Show i slutet av maj. Man kan skjuta på beskärningstiden något, men inte senare än mitten på juni.

Kraftigväxande perenner som flocklar (Eupatorium), solbrudar, röd solhatt (Echinacea) rudbeckior mfl kan skäras ner till hälften. Mer svagväxande arter tar man bara bort en tredjedel av. Metoden passar dessutom extra bra för perenner med tunga blomhuvuden där stjälkarna nästan kraschar av tyngden när det är dags för blomning. Kärleksörten Hylotelephium är en sådan. Skär du ner stjälkarna till hälften i slutet av maj utvecklas blomknopparna på lite kortare, och därmed även stadigare stjälkar.

Samma knep kan man ta till om man har lyckats få till en växtkombination som inte funkar tidsmässigt, dvs att den ena arten blommar mycket tidigare än den andra. Eller om man vill förlänga blomningstiden i en rabatt kan man klippa av några stjälkar i beståndet och på så sätt sprida ut blomningen över en längre tid.

Jag har en plantering jag sköter hos en kund där jag olyckligt valde en alltför hög sort av anisisop Agastache. Blommorna blev jättehögt uppe ovanför de andra grannarna. Men sedan jag började knipsa av skotten har växten fått en betydligt lägre form som inte heller är så väderkänslig. Ofta blir blommorna något mindre i storlek, men istället fler i antal. Det har att göra med att man bryter den sk apikala dominansen som möjliggör toppskottets tillväxt på sidoskottens bekostnad.

Det finns fler växter som passar för Chelsea chopping, som färgkulla (Anthemis), mjölkklocka (Campanula lactiflora), höstflox, temynta (Monarda) och kransveronika (Veronicastrum). Däremot har vi också en samling perenner som inte blommar alls om man tar bort deras toppskott. Hit hör t ex pioner, dagliljor, iris och lupiner.

A late bloomer, kan man kalla törelväxterna som rabattblomster. Late så tillvida att de inte blivit riktigt accepterade som prydnadsväxter förrän på de allra senaste åren. Vad gäller blomningstid på året så är de däremot tidiga.

Euphorbiorna är örter, halvbuskar, buskar och suckulenter. Det finns omkring 2000 arter i hela världen och hit hör även julstjärnan. Det som är gemensamt för dem alla är de obetydliga blommorna som omges av starkt färgade högblad. Växterna innehåller också en giftig, vit mjölksaft som kan ge hudirritationer. Detta gäller dem alla oavsett om de är sumpmarksväxter eller trivs bäst i soliga stenpartier.

Som rabattväxter är törelväxterna mycket spännande. Eftersom de blommar tidigt på säsongen kan de kombineras med t ex julrosor, påskliljor, tulpaner och prydnadslökar Allium. Mörka färger gör sig fint i kombination med de oftast gula eller limegröna högbladen. Plantorna är ofta lätta att föröka genom sticklingar eller delning. Tar du sticklingar på våren så doppa genast snittytan i ljummet vatten för att stoppa den mjölkaktiga växtsaften från att rinna ur skottet. Låt sedan snittytan torka innan du planterar den i sandblandad jord.

Eldtöreln, Euphorbia griffithii, är en högväxt perenn som kommer frå trakterna kring Himalajas bergskedja. Den har dekorativa stjälkar och blomställningar som går åt det kopparröda hållet. I sina hemtrakter trivs eldtöreln bland surjordväxter som ek och rhododendron. Halvskuggigt till soligt och något fuktigare jord är tipset.

Euphorbia polychroma eller gulltörel är en snygging som har ett prydnadsvärde som sträcker sig över hela säsongen. Den växer gärna torrt och i full sol, men klarar även ett halvskuggigt läge. De lysande guldgula högbladen färgas vackert brunröda till hösten.

Euphorbia characias ssp. wulfenii har kanske inget svenskt namn. Det är en hög, nästan vintergrön halvbuske med limegula skärmblad som sitter som små strutar. Växtens stjälkar blir lätt lite kala nertill och därför kan det vara bra att plantera något täckande framför. I sydligaste Sverige kan den här växten klara vintern, men i högre zoner måste den förvaras frostfritt.